Mårten om Mårten
Fram till nian hade jag ett rätt tråkigt liv. Jag hade inget bollsinne alls. Basket, fotboll och handboll var jag usel på. Jag prövade alla sporter men inget funkade. Inte var jag snygg heller, så tjejerna brydde sig inte om mig och jag hade låga betyg i alla ämnen. Det enda jag var bra på var terränglöpningen i skolan. Så till slut började jag träna löpning. Hade jag varit bra på någonting annat så skulle jag ha valt det, men det fanns inget annat och jag ville vara bra på åtminstone en sak.
Men när jag började träna varje dag så hände någonting. Tjejerna var precis lika ointresserade som förut, men plötsligt började jag ha många rätt på proven i skolan. Och skolan blev rolig! Det var som om jag hade haft en skitig fönsterruta mellan mig och läraren i åtta år, och nu försvann glaset. Allt gick fram. Jag lyssnade och märkte att det läraren sa för det mesta var intressant. Sen började jag komma långt fram i en massa tävlingar också. Plötsligt var jag rätt nöjd med att vara Mårten. Jag var ok.
Sen flög jag igenom gymnasiet. Nu hade jag vant mig vid att träna två gånger om dagen, vinna tävlingar och få höga betyg. Därför lyckades jag få ett idrotts-stipendium till University of Texas. Det var hårt jobb, men fyra år på universitet var nog värt ungefär två miljoner kronor. Efter det fick jag jobb som lärare i ett ännu finare universitet i Wisconsin, så att jag kunde ta en Masters-examen också. Inget av det här hade hänt utan idrotten. Det är därför jag jobbar på att få unga i Järva att idrotta.
Då blir skolan roligare. Du får bättre betyg, du mår bättre och du slipper hamna i problem.
Sen flyttade jag hem och har jobbat som beteendevetenskaplig konsult i 30 år. När min gamle tränare dog så tog jag över hans arbete i den fina östermalmsklubben Fredrikshof.
Där fick jag fram flera duktiga löpare som har vunnit SM, NM, EM och tagit medalj i VM. Men inget gjorde mig gladare än samtalet jag fick från en lärare i Jordbro.
En av hennes studenter var en pojke som hade flyttat till Sverige från Eritrea tre år tidigare. Sen han hade börjat träna med min grupp hade hans svenska fullkomligt exploderat. Han använde ord som nästan ingen av hans jämnåriga kompisar ens kunde. Det berodde förstås på att han hade tränat med en grupp vuxna löpare som var konsulter, läkare och jurister. Då kände jag att det här var viktigare än medaljer. Därför började jag rekrytera löpare i Järva. Det gillade inte pensionärerna i Fredrikshof, så de gjorde en kupp för att tvinga mig att sluta med det. Då blev jag arg och lämnade Fredrikshof. Istället startade jag Akalla Run som i håller på med en massa olika sorters löpning. I vintras har vi lärt 2500 unga i Tensta, Rinkeby, Akalla och Husby åka skidor på Spånga ip.
Jag vill att alla ska få den chans som idrotten gav mig. Om det är i löpning, basket eller fotboll tycker jag inte gör någon skillnad. Det viktiga är att du tränar och har kul. Då blir hela livet bättre.
